Förlossningsberättelse del 1

Det var en vanlig måndag, den 14 juni, och jag skulle till bm kl 13.00 för extra koll av blodtryck och urin. Jag lagade kycklingsallad hemma, och åkte hem till mamma innan och åt där, och skojade "Det är lika bra att jag hinner smaka av den här goda maten innan bm, för trycket har väl skjutit i höjden, så syr hon väl in mig idag"..

Hos bm var trycket uppe i 170/100, och bm blev lite nipprig (annars lugnet själv), och sa att hon skulle skicka mig till förlossningen och det var lika bra vi gick igenom allt nu innan, (alltså skrev en graviditetssammanfattning, och ett "förlossningsbrev"). Det skrevs inte så mycket, jag kände mig lugn och nöjd med det mesta.

Hon ringde förlossningen, och jag fick gå före alla i kön för att ta blodprover som behövdes inför förlossning. "Hur är det Fia, du känner dig inte upprörd eller ledsen nu va? Det är ingen fara, du kommer inte börja gråta va?" -frågade hon.. -"Haha, nej nej. Men du kan ju lägga ett gott ord för mig till kga-förlossningen, så jag slipper åka till örebro?".. Det fick jag hur som helst göra ändå..
Hem och vänta på mor, som fick köra in. Jag övertalade Stellan att stanna på jobbet, "jag kommer ju ändå hem sen".. Det fick jag hur som helst inte göra, utan blev inlagd på BB i Öbrebro, med en nästan lika långt gången gravid som jag. Vi låg där och tyckte synd om oss själva.
Det är en konstig känsla att vara inlagd, jag har inte varit det förut. Fattade inte riktigt vad jag skulle ligga där för, jag mådde ju bra, förutom att jag hade "febersyner", hade huvudvärk och var trött som aset. Jag var fången, och fick inte ens gå utanför avdelningens dörrar. Fick inte sitta i fikarummet och äta, utan fick sitta på rummet.
vila, vila, vila.. Blodtrycket mättes flera gånger om dagen, medicinering sattes in, men trycket låg ändå kvar på 150/100. Inget protein i urin, de beslutade att göra en urinsamling på mig.

I vanliga fall är det besöksförbud på BB, men inte när barnet ligger kvar i magen, RÄDDNING.. Stellan kom varje dag och mamma och pappa skjutsade och kom också in och hälsade på.

Urinsamlingen och vätskelistan kom upp i så LITE som 5liter urin (tre st smetfulla pottor) och 4,5liter vätska in på ett dygn. Jag va rätt pissnödig. Och törstig. Jag var sådär sjukt törstig att jag drog 0,5liter på 3 sek, och sen ville ha mer, och ännu mer. Personalen var chockade när de hämtade min urinsamling, och jag hörde dom i korridoren hur de sa i munnen på varandra "Va!? Från EN och SAMMA patient??!".. haha.. Kom dock aldrig fram till vad det var för fel, men man pratade om någon hormonrubbning som styrde elektrolytbalansen (salt/vatten), men vad vet jag.

Varje dag bara väntade jag på att få åka hem. Och jag trodde verkligen att jag var på väg hem. På onsdagen trodde jag att "på fredag har de kommit fram till rätt dos med medicineringen, så då får jag åka hem".
Onsdag natt började kl 23 med att det bara inte gick att ligga still i sängen. Ryggen värkte och jag var såååå kissnödig hela tiden. Trodde ryggvärken berodde på de otroligt bekväma sjukhussängarna, plus lite förvärkar. Jag tog en låång varm dusch, och en till. Jag vankade i korridoren, fram och tillbaka, fram till kl 3.30. Bm såg orolig ut och undrade om det kanske var dags, men jag lugnade henne och sa att det var bara såna där jobbiga förvärkar som man hört talas om. Jag ville inte ha alvdedon, nej tack, det går ju över snart. En kokhet rispåse höll mig lugn en stund, men sen upp igen och vanka. Jag förstår ärligt talat inte hur jag somnade den natten.

Dagen efter skrev jag ett skämtsamt meddelande till Stellan, och skrev att han kanske skulle packa en BBväska, bara så att det finns om jag skulle ringa någon natt och han skulle ta sig in till örebro i panik. Bra att ha en färdig, liksom. Inge mer med det, jag gick på lunch, men kunde inte äta pga dessa jävla förvärkar. Jag stod brevid matbordet och min orörda mattallrik, och gungade höfterna fram och tillbaks för att gunga bort det onda.

Nu kom en annan bm och tittade på mig och sa "Men hallå, ska du föda barn eller?" "Jaa, sa jag, om 5 veckor"..
"-Men du, ät upp maten så går vi och tar ett CTG, för sådär ser det inte ut när man har förvärkar.."
"-Kan inte äta mat, mår illa."
"-Nej men hallå, då springer du och lägger dig i din säng, så kör vi på en gång. Jag tar undan din tallrik!"
Stellan kom, och CTG:n sattes på. Jag hade svårt att ligga still i sängen och hade den nästan i 90 grader sittandes för att kunna sitta kvar. CTG visar regelbundna sammandragningar, men eftersom de inte kan avgöra hur starka dom är med ett vanligt CTG, så kollade hon också om jag var öppen någonting. DET VAR JAG!
Tappen var mjuk och jag var öppen 2cm, så bm ringde förlossningen på en gång. Detta var kl 13.00

RSS 2.0