Förlossningsberättelse 2012
Här är berättelsen om förlossningen som gick så fort att man knappt hann få träningsvärk i hemorrojderna.
Efter veckor med förvärkar, och ca 2 veckor med onda sådana, reagerade jag inte nämnvärt när de kom med ca 7min mellanrum under kvällningen, vid 19-tiden. Dagen var det beräknade förlossningsdatumet, den 2april år 2012. Där satt jag, med mina nätta 98kg (ja, det stämmer) intet ont anande hur kommande nattens mörkaste timmar skulle te sig.
Det nöp lite i ryggen av förvärkarna, som vanligt. De satt i över minuten, som vanligt. Jag klockade dom och skrev upp tiderna på ett papper bredvid laptopen, precis just som vanligt.
Under dagen var jag, Milton och Bobbo upp till mummu i Nyängen, och även då kände jag av vissa sammandragningar (som vanligt). Vi diskuterade hurvida mummu skulle få närvara under hela förlossningen eller inte, då jag tenderar att snetända något när jag har ont eller är under stress. Vi kom överens att väntrummet också var mysigt om så skulle bli fallet, och att hon helt enkelt fick vara med så länge det kändes OK, och tills jag skickade ut henne. Hon var närvarande under Miltons något tidiga och oväntade förlossning, som startade när jag var inlagd för havandeskapsförgiftning år 2010, och fick då vara med tills jag var öppen ca 5cm. Sen fick hon åka hem till Karlskoga (från USÖ).
Milton hade just somnat, jag satt och läste om olika förlossningsstarter på familjeliv. Hade sparat sidan under favoriter varje kväll nu i brist på annat, under ca 4 veckor, och var nu på sidan 300-någonting. Kul liv?
Läste om kvinnor i liknande situationer, med onda förvärkar under flera tillfällen upp till 2 veckor innan det drog igång på riktigt. Det var vanligt bland andragångsföderskor, och speciellt vanligt när det var tätt mellan graviditeterna. Förlossningen startade då ofta med vattenavgång (vilket det ofta inte gör i vanliga fall), och i och med alla sammandragningar, var livmodern alldeles i toppform, vilket i många fall ledde till otroligt snabba förlossningar. Mummu var orolig och sa hela tiden, "Näe fan Fia, du har ingen smärttröskel, du kommer föda hemma i hallen!"
Jag kände, efter tiden med alla funderingar kring hurvida mina förvärkar var riktiga eller inte, att det skulle vara fantastiskt skönt om vattnet gick, så man visste säkert att det faktiskt var på gång, men var ändå inställd på att förlossningen skulle se likadan ut som den förra, dvs värkar i ca 17timmar och barnmorskan tog vattnet inne på förlossningen.
Kvällens förvärkar fortsatte i samma anda, inte så onda men regelbunda. Drog i mig lite alvedon och gick och la mig att sova vid 23.30. Somnade fort, men vaknade då och då av förvärkarna och tänkte att "det var ju märkligt", då jag brukar kunna sova mig igenom dom. Somnade hur som helst om hela tiden, och kände varje gång jag vaknade att "fan vad länge jag har sovit, det hände visst inget inatt heller", men sen kollade jag på uret, som visade att det gått hela 12 minuter sedan sist jag vaknade. Hade förmodligen sovit mig igenom en värk, för att vakna ungefär varannan.
Inbillar mig att det nyper ytterligare lite kraftigare i ryggen vid halv ett-tiden, men somnar om igen.
Plötsligt slår jag upp ögonen och bara stirrar rakt ut i mörkret. Jag ligger alldeles stilla och väntar. VATTNET GÅR!
Jag flyger upp ur sängen för att hinna rädda min bäddmadrass, som skulle vara sjukt jobbig att tvätta då den är 180 x 230cm stor. (Detta hinner jag alltså tänka under den millisekund det tar för 100kilos klumpen att graciöst flyga upp i luften med handen mellan benen).
Likt en ballerina svävar jag, hastigt över vardagsrumsgolvet med lätta steg, för att inte läcka ut för mycket på golvet. Sätter mig på toaletten och fortsätter forsa där, med ett stort leende på läpparna. I min andra, torra hand finner jag min mobil, som jag har lyckats fått med mig i farten. Pinsamt beroende som man är, tar den undermedvetna facebooknörden med sig den varje gång man ska till hemlighuset, och visst var väl det väl, då jag allt blev sittandes en stund med mitt läckage innan jag klurade ut hur jag skulle kunna röra mig i huset utan att lämna snigelspår.
Tiden står på prick 01:30. Skriver meddelande till mamma och Anna att vattnet har gått. Vet att mamma får bråttom, så efter en liten stund skriver jag att det inte är bråttom, för värkarna kommer fortfarande med 6min mellanrum, även om de är klart mer kännbara nu. Det är för sent, hon är ju redan påväg, såklart. Det gör inget, vi kan sitta här i svarta natten och klocka värkar, säger jag, och ser en lång natt framför oss med lite tedrickande osv.
Väcker Stellan försiktigt, så att inte Milton också ska vakna. Säger att vattnet har gått, men det är lugna puckar, för värkarna kommer glest. Försöker packa lite, där i sovrumsmörkret, Stellan sover vidare, Milton också.
Jag stannar upp och ser på mina båda där de ligger och andas tugnt med huvudena lutade något bakåt och med öppna munnar. Som kopior, och båda gränsar till snarkning varannat andetag. Mina älsklingar, snart kommer det en lillasyster!
Tur var det väl att mummu åkte när hon åkte, för kl 01:50, 20min senare, skriver jag igen till henne att hon nog ska åka och hämta Bobbo Jojja, som ska vara hemma med Milton, för värkarna kommer med ca 2min mellanrum nu. Dom är fortfarande hanterbara, men kanske är det dags att göra sig redo att åka in. Jag fumlar lite med packningen, som helt plötligt inte alls är färdig, utan jag får springa och packa mellan värkarna (med en jävla handduk mellan benen som jag måste hålla i, till råga). Under själva värkarna står jag stilla medan jag systematiskt går igenom vad jag ska springa och packa ner här näst, och jag vill lova att man inte hinner mycket på 1min!
Sekunden då jag hör mammas bil stanna till på gården, eskalerar värkarna till ett stadie där jag har svårt att prata och måste pusta mig igenom dom. Jag sitter på toaletten och har Stellans strumpor i handen, som jag visst bestämt mig för att ha på mig dagen till ära.
Jag är färdigpackad, som när på 2st pepsi och en telefonladdare, sen drar vi. Klockan är ca 02:30, dvs en timme efter att vattnet har gått.
Vi checkar in på akuten där rara Jenny står i mottagningen. Hon hämtar ganska snart en rullstol när hon ser vilket skick jag är i. Jag hade aldrig kunnat gå ända till förlossningen, då värkarna kom var annan minut och stegrade överaskande fort, så man knappt hängde med.
Väl uppe på förlossningen är klockan 02:45, och personalen coollugna trots mina täta värkar. De säger att jag ska lägga mig på britsen i ca 30min för en CTG-mätning. Är dom inte kloka, under tiden det har tagit att gå från hissen och in i förlossningsrummet har jag fått minst tre rejäla värkar som gör att jag måste ställa mig mot en vägg och pressa in pannan så hårt att jag blir våffelmönstrad av den målade väven.
Well, vi gjorde ett försök, men fick först byta om till skjorta och very sexi-nätstrumpbyxetrosor. Jag var så fet att största storleken på skjortan knappt gick att knäppa. Stellan fick hjälpa mig att byta om inne på toaletten, för jag hann inte många distanser innan jag satt orörlig i en värk igen. När man sitter där på toalettsitsen, näck med en oknäppt sjukhusskjorta och för stora teamsportiastrumpor som skär in i anklarna pga vätskeansamlingar, mannen sittandes på huk på golvet och försöker klura ut hur det enorma blöjflaket ska placeras lämpligast mellan mina ben, då undrar man allt hur mycket han måste gilla mig egentligen.
Kl03:00, på med de där förbannade dosorna och banden över magen, men det är helt hopplöst att ligga ner, och så fort sköterskorna har lämnat rummet eskalerar värkarna ytterligare och jag slänger mig ur sängen för att ta värken stående istället. Kontakten till bäbisens hjärtljud ryker och jag fipplar fibrilt med spännena för att rätta till det så att dom inte ska komma tillbaka och tvinga mig ner i sängen.
Mellan värkarna tittar jag på mamma och Stellan och säger, alltså såhär ont hade jag inte förrän jag var öppen 6cm med Milton.
Efter en kvart med dålig kontakt kommer barnmorskorna in och beslutar att kanske se efter hur mycket jag öppnat mig. Det var knappt att jag kunde ligga still i de sjukt täta värkarna, så undersökningen fick gå fort och visade snart 5cm öppen.
Okej, tänker jag. Det kommer att ta några timmar till.
- Då vill jag ha epidural! sa jag.
Tänker mig att bara minuten efter, få den prinskorvstjocka kanylen huggen i ryggen, och jag bara längtar, men tydligen är det det ena och andra som ska ordnas med först. Sätta dropp och vänta på läkaren mm.
Efter en evighet kommer hon in med stickvagnen för att sätta infart, men hon hinner inte ens stasa, förrän jag måste hoppa ner och ställa mig och kramphålla fast handtaget på sängen igen. Jag gungar fram och tillbaka, som om jag stretchade vaderna inför ett maratonloppet, men måste sett ut som rena rama exorcisten där jag stod med håret hängade framför ansiktet, kvidande och grymtande.
När väl droppet var satt hade klockan hunnit ticka fram till ca 03:40, jag hade alltså varit där i 45min. Jag kvider till barnmorskan när hon lämnar rummet att vi kommer inte hinna någon epidural. Hon skrattar och rullar sakta ut med sin lilla vagn. Jag tittar upp på Stellan och mamma mellan värken och kvider att jag hinner ju för fan inte andas emellan, och mamma bara nickar och säger "Nej, jag ser det, du har 30 sekunder mellan värkarna".
Jag håller i sängens handtag allt mer krampaktigt och mumlar i kudden att såhär ont hade jag inte förrän strax innan krystvärkarna förra gången. Och det gör verkligen ont. Mitt gungande får det redan något ruckbara handtaget att sitta alltmer löst efter varje värk, och jag tänker att "Jaa, Stellan får väl skruva fast det sen om den lossnar", sen gungar jag lite hårdare, mest för att se om jag verkligen är så stark att jag kan lossa på det. Det kan jag inte, men vips så kan jag inte gunga längre, utan nästan hänger mig istället i handtaget och förlorar styrseln i benen.
"Den kommer ut nuuuuu" brölar jag, med en röst som jag aldrig hört förut. Eller jo, en gång tidigare, sommaren år 2010 närmare bestämt. Stellan och min mamma kände visst också igen ljudet av en kvinna i krystvärkar, och mamma är redan ute i korridoren för att ropa in barnmorskan, medan Stellan hjälper sin enorma fru helt upp i sängen, eftersom hon nu hänger liksom på halvkant och klamrar sig uppåt likt en alldeles för fet och tung apa.
Klockan är alltså 03:45, en timme efter ankomst, och jag vet vad som väntar mig. De hemska krystningarna, då det känns som att man ska spricka från knä till knä. Stunden då man ligger och försöker övertala alla i rummet att någon har räknat fel, att det absolut inte under några omständigheter är möjligt, ALLS, att få ut huvudet.
Jag bävar för det, men drar första krystvärken lite halvdant, mest för att det inte går att hålla emot. Det står en barnmorska på var sida sängen och jag halvsitter upp. Dom säger ingenting, men jag väntar på deras order och säger till slut någonting i stil med "Men hallå, ni måste säga vad jag ska göra, får jag ens krysta??"
Dom nästan skrattar lite och säger, jaa du kan det här, så det är bara att köra. Kanske har jag sett för många amerikanska förlossningsprogram i mina dagar. Må hända.
Well, andra krystvärken kom och det gick väldigt fort framåt sa dom, dom såg redan huvudet.
Efter veckor med förvärkar, och ca 2 veckor med onda sådana, reagerade jag inte nämnvärt när de kom med ca 7min mellanrum under kvällningen, vid 19-tiden. Dagen var det beräknade förlossningsdatumet, den 2april år 2012. Där satt jag, med mina nätta 98kg (ja, det stämmer) intet ont anande hur kommande nattens mörkaste timmar skulle te sig.
Det nöp lite i ryggen av förvärkarna, som vanligt. De satt i över minuten, som vanligt. Jag klockade dom och skrev upp tiderna på ett papper bredvid laptopen, precis just som vanligt.
Under dagen var jag, Milton och Bobbo upp till mummu i Nyängen, och även då kände jag av vissa sammandragningar (som vanligt). Vi diskuterade hurvida mummu skulle få närvara under hela förlossningen eller inte, då jag tenderar att snetända något när jag har ont eller är under stress. Vi kom överens att väntrummet också var mysigt om så skulle bli fallet, och att hon helt enkelt fick vara med så länge det kändes OK, och tills jag skickade ut henne. Hon var närvarande under Miltons något tidiga och oväntade förlossning, som startade när jag var inlagd för havandeskapsförgiftning år 2010, och fick då vara med tills jag var öppen ca 5cm. Sen fick hon åka hem till Karlskoga (från USÖ).
Milton hade just somnat, jag satt och läste om olika förlossningsstarter på familjeliv. Hade sparat sidan under favoriter varje kväll nu i brist på annat, under ca 4 veckor, och var nu på sidan 300-någonting. Kul liv?
Läste om kvinnor i liknande situationer, med onda förvärkar under flera tillfällen upp till 2 veckor innan det drog igång på riktigt. Det var vanligt bland andragångsföderskor, och speciellt vanligt när det var tätt mellan graviditeterna. Förlossningen startade då ofta med vattenavgång (vilket det ofta inte gör i vanliga fall), och i och med alla sammandragningar, var livmodern alldeles i toppform, vilket i många fall ledde till otroligt snabba förlossningar. Mummu var orolig och sa hela tiden, "Näe fan Fia, du har ingen smärttröskel, du kommer föda hemma i hallen!"
Jag kände, efter tiden med alla funderingar kring hurvida mina förvärkar var riktiga eller inte, att det skulle vara fantastiskt skönt om vattnet gick, så man visste säkert att det faktiskt var på gång, men var ändå inställd på att förlossningen skulle se likadan ut som den förra, dvs värkar i ca 17timmar och barnmorskan tog vattnet inne på förlossningen.
Kvällens förvärkar fortsatte i samma anda, inte så onda men regelbunda. Drog i mig lite alvedon och gick och la mig att sova vid 23.30. Somnade fort, men vaknade då och då av förvärkarna och tänkte att "det var ju märkligt", då jag brukar kunna sova mig igenom dom. Somnade hur som helst om hela tiden, och kände varje gång jag vaknade att "fan vad länge jag har sovit, det hände visst inget inatt heller", men sen kollade jag på uret, som visade att det gått hela 12 minuter sedan sist jag vaknade. Hade förmodligen sovit mig igenom en värk, för att vakna ungefär varannan.
Inbillar mig att det nyper ytterligare lite kraftigare i ryggen vid halv ett-tiden, men somnar om igen.
Plötsligt slår jag upp ögonen och bara stirrar rakt ut i mörkret. Jag ligger alldeles stilla och väntar. VATTNET GÅR!
Jag flyger upp ur sängen för att hinna rädda min bäddmadrass, som skulle vara sjukt jobbig att tvätta då den är 180 x 230cm stor. (Detta hinner jag alltså tänka under den millisekund det tar för 100kilos klumpen att graciöst flyga upp i luften med handen mellan benen).
Likt en ballerina svävar jag, hastigt över vardagsrumsgolvet med lätta steg, för att inte läcka ut för mycket på golvet. Sätter mig på toaletten och fortsätter forsa där, med ett stort leende på läpparna. I min andra, torra hand finner jag min mobil, som jag har lyckats fått med mig i farten. Pinsamt beroende som man är, tar den undermedvetna facebooknörden med sig den varje gång man ska till hemlighuset, och visst var väl det väl, då jag allt blev sittandes en stund med mitt läckage innan jag klurade ut hur jag skulle kunna röra mig i huset utan att lämna snigelspår.
Tiden står på prick 01:30. Skriver meddelande till mamma och Anna att vattnet har gått. Vet att mamma får bråttom, så efter en liten stund skriver jag att det inte är bråttom, för värkarna kommer fortfarande med 6min mellanrum, även om de är klart mer kännbara nu. Det är för sent, hon är ju redan påväg, såklart. Det gör inget, vi kan sitta här i svarta natten och klocka värkar, säger jag, och ser en lång natt framför oss med lite tedrickande osv.
Väcker Stellan försiktigt, så att inte Milton också ska vakna. Säger att vattnet har gått, men det är lugna puckar, för värkarna kommer glest. Försöker packa lite, där i sovrumsmörkret, Stellan sover vidare, Milton också.
Jag stannar upp och ser på mina båda där de ligger och andas tugnt med huvudena lutade något bakåt och med öppna munnar. Som kopior, och båda gränsar till snarkning varannat andetag. Mina älsklingar, snart kommer det en lillasyster!
Tur var det väl att mummu åkte när hon åkte, för kl 01:50, 20min senare, skriver jag igen till henne att hon nog ska åka och hämta Bobbo Jojja, som ska vara hemma med Milton, för värkarna kommer med ca 2min mellanrum nu. Dom är fortfarande hanterbara, men kanske är det dags att göra sig redo att åka in. Jag fumlar lite med packningen, som helt plötligt inte alls är färdig, utan jag får springa och packa mellan värkarna (med en jävla handduk mellan benen som jag måste hålla i, till råga). Under själva värkarna står jag stilla medan jag systematiskt går igenom vad jag ska springa och packa ner här näst, och jag vill lova att man inte hinner mycket på 1min!
Sekunden då jag hör mammas bil stanna till på gården, eskalerar värkarna till ett stadie där jag har svårt att prata och måste pusta mig igenom dom. Jag sitter på toaletten och har Stellans strumpor i handen, som jag visst bestämt mig för att ha på mig dagen till ära.
Jag är färdigpackad, som när på 2st pepsi och en telefonladdare, sen drar vi. Klockan är ca 02:30, dvs en timme efter att vattnet har gått.
Vi checkar in på akuten där rara Jenny står i mottagningen. Hon hämtar ganska snart en rullstol när hon ser vilket skick jag är i. Jag hade aldrig kunnat gå ända till förlossningen, då värkarna kom var annan minut och stegrade överaskande fort, så man knappt hängde med.
Väl uppe på förlossningen är klockan 02:45, och personalen coollugna trots mina täta värkar. De säger att jag ska lägga mig på britsen i ca 30min för en CTG-mätning. Är dom inte kloka, under tiden det har tagit att gå från hissen och in i förlossningsrummet har jag fått minst tre rejäla värkar som gör att jag måste ställa mig mot en vägg och pressa in pannan så hårt att jag blir våffelmönstrad av den målade väven.
Well, vi gjorde ett försök, men fick först byta om till skjorta och very sexi-nätstrumpbyxetrosor. Jag var så fet att största storleken på skjortan knappt gick att knäppa. Stellan fick hjälpa mig att byta om inne på toaletten, för jag hann inte många distanser innan jag satt orörlig i en värk igen. När man sitter där på toalettsitsen, näck med en oknäppt sjukhusskjorta och för stora teamsportiastrumpor som skär in i anklarna pga vätskeansamlingar, mannen sittandes på huk på golvet och försöker klura ut hur det enorma blöjflaket ska placeras lämpligast mellan mina ben, då undrar man allt hur mycket han måste gilla mig egentligen.
Kl03:00, på med de där förbannade dosorna och banden över magen, men det är helt hopplöst att ligga ner, och så fort sköterskorna har lämnat rummet eskalerar värkarna ytterligare och jag slänger mig ur sängen för att ta värken stående istället. Kontakten till bäbisens hjärtljud ryker och jag fipplar fibrilt med spännena för att rätta till det så att dom inte ska komma tillbaka och tvinga mig ner i sängen.
Mellan värkarna tittar jag på mamma och Stellan och säger, alltså såhär ont hade jag inte förrän jag var öppen 6cm med Milton.
Efter en kvart med dålig kontakt kommer barnmorskorna in och beslutar att kanske se efter hur mycket jag öppnat mig. Det var knappt att jag kunde ligga still i de sjukt täta värkarna, så undersökningen fick gå fort och visade snart 5cm öppen.
Okej, tänker jag. Det kommer att ta några timmar till.
- Då vill jag ha epidural! sa jag.
Tänker mig att bara minuten efter, få den prinskorvstjocka kanylen huggen i ryggen, och jag bara längtar, men tydligen är det det ena och andra som ska ordnas med först. Sätta dropp och vänta på läkaren mm.
Efter en evighet kommer hon in med stickvagnen för att sätta infart, men hon hinner inte ens stasa, förrän jag måste hoppa ner och ställa mig och kramphålla fast handtaget på sängen igen. Jag gungar fram och tillbaka, som om jag stretchade vaderna inför ett maratonloppet, men måste sett ut som rena rama exorcisten där jag stod med håret hängade framför ansiktet, kvidande och grymtande.
När väl droppet var satt hade klockan hunnit ticka fram till ca 03:40, jag hade alltså varit där i 45min. Jag kvider till barnmorskan när hon lämnar rummet att vi kommer inte hinna någon epidural. Hon skrattar och rullar sakta ut med sin lilla vagn. Jag tittar upp på Stellan och mamma mellan värken och kvider att jag hinner ju för fan inte andas emellan, och mamma bara nickar och säger "Nej, jag ser det, du har 30 sekunder mellan värkarna".
Jag håller i sängens handtag allt mer krampaktigt och mumlar i kudden att såhär ont hade jag inte förrän strax innan krystvärkarna förra gången. Och det gör verkligen ont. Mitt gungande får det redan något ruckbara handtaget att sitta alltmer löst efter varje värk, och jag tänker att "Jaa, Stellan får väl skruva fast det sen om den lossnar", sen gungar jag lite hårdare, mest för att se om jag verkligen är så stark att jag kan lossa på det. Det kan jag inte, men vips så kan jag inte gunga längre, utan nästan hänger mig istället i handtaget och förlorar styrseln i benen.
"Den kommer ut nuuuuu" brölar jag, med en röst som jag aldrig hört förut. Eller jo, en gång tidigare, sommaren år 2010 närmare bestämt. Stellan och min mamma kände visst också igen ljudet av en kvinna i krystvärkar, och mamma är redan ute i korridoren för att ropa in barnmorskan, medan Stellan hjälper sin enorma fru helt upp i sängen, eftersom hon nu hänger liksom på halvkant och klamrar sig uppåt likt en alldeles för fet och tung apa.
Klockan är alltså 03:45, en timme efter ankomst, och jag vet vad som väntar mig. De hemska krystningarna, då det känns som att man ska spricka från knä till knä. Stunden då man ligger och försöker övertala alla i rummet att någon har räknat fel, att det absolut inte under några omständigheter är möjligt, ALLS, att få ut huvudet.
Jag bävar för det, men drar första krystvärken lite halvdant, mest för att det inte går att hålla emot. Det står en barnmorska på var sida sängen och jag halvsitter upp. Dom säger ingenting, men jag väntar på deras order och säger till slut någonting i stil med "Men hallå, ni måste säga vad jag ska göra, får jag ens krysta??"
Dom nästan skrattar lite och säger, jaa du kan det här, så det är bara att köra. Kanske har jag sett för många amerikanska förlossningsprogram i mina dagar. Må hända.
Well, andra krystvärken kom och det gick väldigt fort framåt sa dom, dom såg redan huvudet.
En värk till och halva huvudet är ute, och jag har inte panik än!? I väntan på en till värk trycker jag ändå på, mest för att det "går" men får istället lustgasen att andas i, i väntan på nästa värk. När jag väl fått den, blir det som vanligt jag emot världen, och jag smygtrycker lite, och tror då att de två sköterskorna med deras 400 watts doktorslampa, riktad rakt i hela härligheten, inte kommer att märka om jag gör det. Härliga lustgas, vi borde hänga oftare.
Dom säger inget om mitt smygkrystande, men helt plötsligt känner jag hur det svider till lite, och jag slutar genast upp med mina hemligheter och erkänner
- "Nä fan, nu sprack jag som fan, jag kanske ska vänta på en värk istället, som ni säger!" Dom flabbar nog lite (eller så är det min vän lustgasen som får mig att tro det, som vanligt).
Eftersom hjärtljuden går ner lite, och nästa värk dröjer, får jag värkstimulerande i infarten och vips så kommer det en värk.
Eftersom hjärtljuden går ner lite, och nästa värk dröjer, får jag värkstimulerande i infarten och vips så kommer det en värk.
-"Stellan..." säger jag. Jag blundar och laddar om direkt efter en värk, och väntar noga på att han ska svara mig, så att han verkligen är med nu när jag ska säga någonting. Jag samlar mig och fnissar åt mig själv inombords för vad jag ska be honom om, mitt under krystskedet, och jag ville övertyga mina medmänniskor i rummet om att detta inte alls, på något sätt hade med lustgasen att göra.
-"Ja, vad ska jag göra?" frågar han ivrigt, villig att göra vad som helst.
-"Dra upp mina strumpor!"
Den lilla salen liksom stannade upp och drog efter andan, sen skrattade vi allihopa, jag fortfarande blundandes med hakan mot bröstet. Det enda jag låg och störde mig på, mitt i krystvärkarna, var de där förbannade jävla resåren som skar in i anklarna på mig, och KalleAnka-tån som hade bildats i fram på de alldeles för stora strumporna. När det väl var gjort, kunde vi fokusera på vattenmelonen mellan mina ben.
En krystvärk till, och hela huvudet är ute säger både mamma och stellan.
Jag blir chockad och nästan sätter mig upp "Va, är det verkligen sant?" Jag har nu alltså gjort det värsta, så då passar jag på att krysta på lite till, liksom på slutet av själva värken, och ut kommer bäbisen med fart kl 04:03, 2,5 timme efter vattenavgång.
- Det är en flicka!
Jag blir chockad och nästan sätter mig upp "Va, är det verkligen sant?" Jag har nu alltså gjort det värsta, så då passar jag på att krysta på lite till, liksom på slutet av själva värken, och ut kommer bäbisen med fart kl 04:03, 2,5 timme efter vattenavgång.
- Det är en flicka!
Trackback
