Förlossningsberättelse 2012

Här är berättelsen om förlossningen som gick så fort att man knappt hann få träningsvärk i hemorrojderna.


Efter veckor med förvärkar, och ca 2 veckor med onda sådana, reagerade jag inte nämnvärt när de kom med ca 7min mellanrum under kvällningen, vid 19-tiden. Dagen var det beräknade förlossningsdatumet, den 2april år 2012. Där satt jag, med mina nätta 98kg (ja, det stämmer) intet ont anande hur kommande nattens mörkaste timmar skulle te sig.
Det nöp lite i ryggen av förvärkarna, som vanligt. De satt i över minuten, som vanligt. Jag klockade dom och skrev upp tiderna på ett papper bredvid laptopen, precis just som vanligt.

Under dagen var jag, Milton och Bobbo upp till mummu i Nyängen, och även då kände jag av vissa sammandragningar (som vanligt). Vi diskuterade hurvida mummu skulle få närvara under hela förlossningen eller inte, då jag tenderar att snetända något när jag har ont eller är under stress. Vi kom överens att väntrummet också var mysigt om så skulle bli fallet, och att hon helt enkelt fick vara med så länge det kändes OK, och tills jag skickade ut henne. Hon var närvarande under Miltons något tidiga och oväntade förlossning, som startade när jag var inlagd för havandeskapsförgiftning år 2010, och fick då vara med tills jag var öppen ca 5cm. Sen fick hon åka hem till Karlskoga (från USÖ).

Milton hade just somnat, jag satt och läste om olika förlossningsstarter på familjeliv. Hade sparat sidan under favoriter varje kväll nu i brist på annat, under ca 4 veckor, och var nu på sidan 300-någonting. Kul liv?
Läste om kvinnor i liknande situationer, med onda förvärkar under flera tillfällen upp till 2 veckor innan det drog igång på riktigt. Det var vanligt bland andragångsföderskor, och speciellt vanligt när det var tätt mellan graviditeterna. Förlossningen startade då ofta med vattenavgång (vilket det ofta inte gör i vanliga fall), och i och med alla sammandragningar, var livmodern alldeles i toppform, vilket i många fall ledde till otroligt snabba förlossningar. Mummu var orolig och sa hela tiden, "Näe fan Fia, du har ingen smärttröskel, du kommer föda hemma i hallen!"
Jag kände, efter tiden med alla funderingar kring hurvida mina förvärkar var riktiga eller inte, att det skulle vara fantastiskt skönt om vattnet gick, så man visste säkert att det faktiskt var på gång, men var ändå inställd på att förlossningen skulle se likadan ut som den förra, dvs värkar i ca 17timmar och barnmorskan tog vattnet inne på förlossningen.

Kvällens förvärkar fortsatte i samma anda, inte så onda men regelbunda. Drog i mig lite alvedon och gick och la mig att sova vid 23.30. Somnade fort, men vaknade då och då av förvärkarna och tänkte att "det var ju märkligt", då jag brukar kunna sova mig igenom dom. Somnade hur som helst om hela tiden, och kände varje gång jag vaknade att "fan vad länge jag har sovit, det hände visst inget inatt heller", men sen kollade jag på uret, som visade att det gått hela 12 minuter sedan sist jag vaknade. Hade förmodligen sovit mig igenom en värk, för att vakna ungefär varannan.
Inbillar mig att det nyper ytterligare lite kraftigare i ryggen vid halv ett-tiden, men somnar om igen.
Plötsligt slår jag upp ögonen och bara stirrar rakt ut i mörkret. Jag ligger alldeles stilla och väntar. VATTNET GÅR!
Jag flyger upp ur sängen för att hinna rädda min bäddmadrass, som skulle vara sjukt jobbig att tvätta då den är 180 x 230cm stor. (Detta hinner jag alltså tänka under den millisekund det tar för 100kilos klumpen att graciöst flyga upp i luften med handen mellan benen).

Likt en ballerina svävar jag, hastigt över vardagsrumsgolvet med lätta steg, för att inte läcka ut för mycket på golvet. Sätter mig på toaletten och fortsätter forsa där, med ett stort leende på läpparna. I min andra, torra hand finner jag min mobil, som jag har lyckats fått med mig i farten. Pinsamt beroende som man är, tar den undermedvetna facebooknörden med sig den varje gång man ska till hemlighuset, och visst var väl det väl, då jag allt blev sittandes en stund med mitt läckage innan jag klurade ut hur jag skulle kunna röra mig i huset utan att lämna snigelspår.
Tiden står på prick 01:30. Skriver meddelande till mamma och Anna att vattnet har gått. Vet att mamma får bråttom, så efter en liten stund skriver jag att det inte är bråttom, för värkarna kommer fortfarande med 6min mellanrum, även om de är klart mer kännbara nu. Det är för sent, hon är ju redan påväg, såklart. Det gör inget, vi kan sitta här i svarta natten och klocka värkar, säger jag, och ser en lång natt framför oss med lite tedrickande osv.
Väcker Stellan försiktigt, så att inte Milton också ska vakna. Säger att vattnet har gått, men det är lugna puckar, för värkarna kommer glest. Försöker packa lite, där i sovrumsmörkret, Stellan sover vidare, Milton också.
Jag stannar upp och ser på mina båda där de ligger och andas tugnt med huvudena lutade något bakåt och med öppna munnar. Som kopior, och båda gränsar till snarkning varannat andetag. Mina älsklingar, snart kommer det en lillasyster!

Tur var det väl att mummu åkte när hon åkte, för kl 01:50, 20min senare, skriver jag igen till henne att hon nog ska åka och hämta Bobbo Jojja, som ska vara hemma med Milton, för värkarna kommer med ca 2min mellanrum nu. Dom är fortfarande hanterbara, men kanske är det dags att göra sig redo att åka in. Jag fumlar lite med packningen, som helt plötligt inte alls är färdig, utan jag får springa och packa mellan värkarna (med en jävla handduk mellan benen som jag måste hålla i, till råga). Under själva värkarna står jag stilla medan jag systematiskt går igenom vad jag ska springa och packa ner här näst, och jag vill lova att man inte hinner mycket på 1min!

Sekunden då jag hör mammas bil stanna till på gården, eskalerar värkarna till ett stadie där jag har svårt att prata och måste pusta mig igenom dom. Jag sitter på toaletten och har Stellans strumpor i handen, som jag visst bestämt mig för att ha på mig dagen till ära.
Jag är färdigpackad, som när på 2st pepsi och en telefonladdare, sen drar vi. Klockan är ca 02:30, dvs en timme efter att vattnet har gått.
Vi checkar in på akuten där rara Jenny står i mottagningen. Hon hämtar ganska snart en rullstol när hon ser vilket skick jag är i. Jag hade aldrig kunnat gå ända till förlossningen, då värkarna kom var annan minut och stegrade överaskande fort, så man knappt hängde med.

Väl uppe på förlossningen är klockan 02:45, och personalen coollugna trots mina täta värkar. De säger att jag ska lägga mig på britsen i ca 30min för en CTG-mätning. Är dom inte kloka, under tiden det har tagit att gå från hissen och in i förlossningsrummet har jag fått minst tre rejäla värkar som gör att jag måste ställa mig mot en vägg och pressa in pannan så hårt att jag blir våffelmönstrad av den målade väven.
Well, vi gjorde ett försök, men fick först byta om till skjorta och very sexi-nätstrumpbyxetrosor. Jag var så fet att största storleken på skjortan knappt gick att knäppa. Stellan fick hjälpa mig att byta om inne på toaletten, för jag hann inte många distanser innan jag satt orörlig i en värk igen. När man sitter där på toalettsitsen, näck med en oknäppt sjukhusskjorta och för stora teamsportiastrumpor som skär in i anklarna pga vätskeansamlingar, mannen sittandes på huk på golvet och försöker klura ut hur det enorma blöjflaket ska placeras lämpligast mellan mina ben, då undrar man allt hur mycket han måste gilla mig egentligen.

Kl03:00, på med de där förbannade dosorna och banden över magen, men det är helt hopplöst att ligga ner, och så fort sköterskorna har lämnat rummet eskalerar värkarna ytterligare och jag slänger mig ur sängen för att ta värken stående istället. Kontakten till bäbisens hjärtljud ryker och jag fipplar fibrilt med spännena för att rätta till det så att dom inte ska komma tillbaka och tvinga mig ner i sängen.
Mellan värkarna tittar jag på mamma och Stellan och säger, alltså såhär ont hade jag inte förrän jag var öppen 6cm med Milton.
Efter en kvart med dålig kontakt kommer barnmorskorna in och beslutar att kanske se efter hur mycket jag öppnat mig. Det var knappt att jag kunde ligga still i de sjukt täta värkarna, så undersökningen fick gå fort och visade snart 5cm öppen.
Okej, tänker jag. Det kommer att ta några timmar till.
- Då vill jag ha epidural! sa jag.
Tänker mig att bara minuten efter, få den prinskorvstjocka kanylen huggen i ryggen, och jag bara längtar, men tydligen är det det ena och andra som ska ordnas med först. Sätta dropp och vänta på läkaren mm.
Efter en evighet kommer hon in med stickvagnen för att sätta infart, men hon hinner inte ens stasa, förrän jag måste hoppa ner och ställa mig och kramphålla fast handtaget på sängen igen. Jag gungar fram och tillbaka, som om jag stretchade vaderna inför ett maratonloppet, men måste sett ut som rena rama exorcisten där jag stod med håret hängade framför ansiktet, kvidande och grymtande.

När väl droppet var satt hade klockan hunnit ticka fram till ca 03:40, jag hade alltså varit där i 45min. Jag kvider till barnmorskan när hon lämnar rummet att vi kommer inte hinna någon epidural. Hon skrattar och rullar sakta ut med sin lilla vagn. Jag tittar upp på Stellan och mamma mellan värken och kvider att jag hinner ju för fan inte andas emellan, och mamma bara nickar och säger "Nej, jag ser det, du har 30 sekunder mellan värkarna".
Jag håller i sängens handtag allt mer krampaktigt och mumlar i kudden att såhär ont hade jag inte förrän strax innan krystvärkarna förra gången. Och det gör verkligen ont. Mitt gungande får det redan något ruckbara handtaget att sitta alltmer löst efter varje värk, och jag tänker att "Jaa, Stellan får väl skruva fast det sen om den lossnar", sen gungar jag lite hårdare, mest för att se om jag verkligen är så stark att jag kan lossa på det. Det kan jag inte, men vips så kan jag inte gunga längre, utan nästan hänger mig istället i handtaget och förlorar styrseln i benen.
"Den kommer ut nuuuuu" brölar jag, med en röst som jag aldrig hört förut. Eller jo, en gång tidigare, sommaren år 2010 närmare bestämt. Stellan och min mamma kände visst också igen ljudet av en kvinna i krystvärkar, och mamma är redan ute i korridoren för att ropa in barnmorskan, medan Stellan hjälper sin enorma fru helt upp i sängen, eftersom hon nu hänger liksom på halvkant och klamrar sig uppåt likt en alldeles för fet och tung apa.

Klockan är alltså 03:45, en timme efter ankomst, och jag vet vad som väntar mig. De hemska krystningarna, då det känns som att man ska spricka från knä till knä. Stunden då man ligger och försöker övertala alla i rummet att någon har räknat fel, att det absolut inte under några omständigheter är möjligt, ALLS, att få ut huvudet.
Jag bävar för det, men drar första krystvärken lite halvdant, mest för att det inte går att hålla emot. Det står en barnmorska på var sida sängen och jag halvsitter upp. Dom säger ingenting, men jag väntar på deras order och säger till slut någonting i stil med "Men hallå, ni måste säga vad jag ska göra, får jag ens krysta??"
Dom nästan skrattar lite och säger, jaa du kan det här, så det är bara att köra. Kanske har jag sett för många amerikanska förlossningsprogram i mina dagar. Må hända.

Well, andra krystvärken kom och det gick väldigt fort framåt sa dom, dom såg redan huvudet.

En värk till och halva huvudet är ute, och jag har inte panik än!? I väntan på en till värk trycker jag ändå på, mest för att det "går" men får istället lustgasen att andas i, i väntan på nästa värk. När jag väl fått den, blir det som vanligt jag emot världen, och jag smygtrycker lite, och tror då att de två sköterskorna med deras 400 watts doktorslampa, riktad rakt i hela härligheten, inte kommer att märka om jag gör det. Härliga lustgas, vi borde hänga oftare.
Dom säger inget om mitt smygkrystande, men helt plötsligt känner jag hur det svider till lite, och jag slutar genast upp med mina hemligheter och erkänner
- "Nä fan, nu sprack jag som fan, jag kanske ska vänta på en värk istället, som ni säger!" Dom flabbar nog lite (eller så är det min vän lustgasen som får mig att tro det, som vanligt).
Eftersom hjärtljuden går ner lite, och nästa värk dröjer, får jag värkstimulerande i infarten och vips så kommer det en värk.
-"Stellan..." säger jag. Jag blundar och laddar om direkt efter en värk, och väntar noga på att han ska svara mig, så att han verkligen är med nu när jag ska säga någonting. Jag samlar mig och fnissar åt mig själv inombords för vad jag ska be honom om, mitt under krystskedet, och jag ville övertyga mina medmänniskor i rummet om att detta inte alls, på något sätt hade med lustgasen att göra.
-"Ja, vad ska jag göra?" frågar han ivrigt, villig att göra vad som helst.
-"Dra upp mina strumpor!"
Den lilla salen liksom stannade upp och drog efter andan, sen skrattade vi allihopa, jag fortfarande blundandes med hakan mot bröstet. Det enda jag låg och störde mig på, mitt i krystvärkarna, var de där förbannade jävla resåren som skar in i anklarna på mig, och KalleAnka-tån som hade bildats i fram på de alldeles för stora strumporna. När det väl var gjort, kunde vi fokusera på vattenmelonen mellan mina ben.
En krystvärk till, och hela huvudet är ute säger både mamma och stellan.
Jag blir chockad och nästan sätter mig upp "Va, är det verkligen sant?" Jag har nu alltså gjort det värsta, så då passar jag på att krysta på lite till, liksom på slutet av själva värken, och ut kommer bäbisen med fart kl 04:03, 2,5 timme efter vattenavgång.
- Det är en flicka!



Del 2

Natten innan hade jag alltså sovit ca 3 timmar (minus alla 10 ggr jag var tvungen att gå upp o pissa)..

Man skulle kunna säga att förlossningen tog 16h, men de onda sammandragningarna började redan på fredagen, på studenten, när jag samma morgon hade varit inne till BB i Karlskoga och haft högt blodtryck men opåverkad tapp.
Jag minns när vi var hemma hos Jimmy i Krhamn, att jag knappt kunde sitta eller ställa mig upp från soffan, knappt gå upp eller ner för trappan, och ännu mindre sitta i bilen på hemvägen. Fick liksom hålla i mig i handtaget uppe i taket och nästan stå upp på hemvägen. Men en panodil senare så vart det lugnt

Åter till Örebro BB:
Jag gömde mig för bm i korridorerna, efter att hon redan frågat mig två gånger hur det var med mig, och gett mig het rispåse. Jag ville inte att dom skulle tro att jag skulle föda barn. (Jag hade ju ont, men förmodligen inte tillräckligt ont för att det skulle betyda något). Har varit in till Örebro med sammandragningar och "känningar"/halvont i magen förut och blivit skrattad rakt upp i ansiktet och blivit bemött som att man är dum i huvudet.
Därav var jag ganska sur nu och ville helst inte att dom frågade, och jag svarade att det inte var så farligt, eftersom jag inte ville få höra hur löjlig jag var. SÅ, alltså smög jag omkring i korridorerna och gömde bakom hörnen när bm var ute och sprang mellan rummen, haha.. Vilken syn..
Och inte hade jag en tanke på att det faktiskt var en förlossning som var på gång. Eller jo, något anade jag ju, men ville som sagt inte säga nåt, för då skulle dom förmodligen skratta åt mig och säga nåt i stil med "..ONT? vänta du bara ska du få se på ont..."

Jag vaknar vid 6 tiden och går upp och duschar IGEN. Ryggen känns fortfarande som att den ska gå av, men jag äter frukost och snackar lite med min rumskompis som ska iväg på behandling.
Tiden går, jag vilar och vilar, helt plötsligt är det lunch, så jag går till lunchrummet, Stellan är påväg in, men jag skrev i meddelandet att han får komma själv för jag är så jävla slut, och huvudet bara snurrar, orkar inte ens titta (anar att det var det höga blodtrycket).
Till lunch: Snusk-kassler i snusk-brun-sås med mos, bläk. Vid ett annat bord sitter en tjej som också är gravid och ligger på gränsen till havandeskapsförgiftning. Jag mår illa, det går inte att äta, fast jag är hungrig. Och den där jävla ryggen också. Till slut får jag ställa mig upp och vagga bredvid maten för att det gör så ont, och tjejen mitt emot tittar på mig undrande.
- Fan vad jobbigt det är med förvärkar! skrattar jag.
- Eh, jaa fy ja.. säger hon så förstående hon kan.
Min bm med bredvidgångare kommer in och hämtar lunchlåda och ser mig stå där o vagga.
- Men käre väl, vad gör du? frågar hon och ser förvånad ut
- Men det gör så ont i ryggen, jag mår så illa..

Stellan kommer och vi undersöker....
kl 13
Öppen 2 cm
, bm ber mig med ett skratt att packa ihop mina saker då, för här ska vi inte vara kvar minsann.
Jag får liksom en svindel, och börjar lite smårycka i alla mina saker samtidigt och skrattar och suckar om vart annat. Jga kollar på Stellan, som sitter och skickar massmeddelanden redan. Vi skrattar och tror inte att det är sant. Mitt blodtryck är ju redan skyhögt, men nu tror jag att det drar iväg ytterligare, för helt plötsligt känns allt så overkligt.
Till slut står bm och hennes brevidgångare där med journal i handen och väntar, men jag får be dom att gå så jag får packa i lugn och ro, för jag fattar ingenting, och dom skrattar "Vadå, är du inte riktigt redo?"
Ingenting är i ordning, jag har inga saker med till en bebis eller till mig själv. Hemma är ingenting i ordning, jag har grejer överallt som jag ska packa ner, och min rumskompis är iväg på behandling, så henne hinner jag inte prata med alls.
Jag lämnar min korsordtidning till henne (som jag för övrigt inte kunnat använda alls pga blodtrycket och huvudvärken) och skriver på en lapp att jag hoppas att hon inte ska ha användning av den allt för länge till, och att hon ska få slippa ligga här.

Till slut är vi färdiga och packar oss ut ur bb för att ta hissen till förlossningen. Jag ringer till Anna, eftersom Stellan har skickat till mamma redan. Väl nere på förlossningen händer inte så mycket. Jag fick samma rum som jag låg på tidigare i veckan när jag vart inlagd. (Jag fick ligga på rummet i 12 timmar eftersom det krånglade på BB med en kvinna som hade vattkoppor, med smittorisker osv.)
Hur som helst, "min" bm kom och hälsade och sa upprepade gånger "OM" det blir förlossning idag bla.bla.
Tog lite blodtryck, mätte massa CTG mest hela tiden.

Mamma packade BBväska där hemma som pappa och Emma körde in med. Dom fick komma upp på rummet och satt där i någon timme. Jag hade regelbundna värkar, men det var trevligt med sällskap och SÅ farligt var det absolut inte. Jag ringde till mamma och sa att hon kunde väl också titta in en sväng och säga hej.
JAAA, det ville hon. Hon trodde att jag låg i enorma smärtor och pumpade skallen full av smärtstillande vid det här laget.

Klockan 16 skulle vi kolla hur mycket jag hade öppnat mig igen, men eftersom jag knappt var påverkad av värkarna, trodde dom nog fortfarande inte att det skulle bli nåt av. Om det inte skulle hänt något skulle jag troligen få något att sova på, om jag ville, eftersom jag inte sovit så dåligt. Jag ville INTE sova.
Mamma kom och hon bara gapade när hon kom in i rummet, Stellan satt i fotöljen, jag satt i sängen. Vi bara va där, drack lite fanta, och lyssnade på bebisens hjärtljud.
"Vaa, har du inte ont?" "Jo, det gör ont nästan hela tiden, eller i alla fall var tredje minut.."
Mamma gick ner och köpte mer fanta och mackor, och en gosekanin till bebis. Under tiden undersöktes jag, och var då 3cm öppen. Ringde Anna någon gång till, och skickade massmeddelanden med uppdateringar. Vi följde värkarna på CTGapparaten i brist på annat att göra.
Bm kom in och satte sig på en pall framför mig och pratade med mig. Vi pratade på rätt så länge, och jag såg att hon hela tiden sneglade på CTG:n. "Har du värkar nu under tiden vi sitter och pratar, menar du?"
"Ja, det har jag haft hela tiden".. "Ja, det syns på CTG:n, men du är inte så påverkad, så jag undrar jag hur starka dom är egentligen. Det märks vid nästa undersökning, om det händer något, för då är det ju riktiga värkar!"

Nästa undersökning var kl 18, och jag var då 4cm öppen. Sakta men säkert, men det gjorde mig inte så mycket, eftersom det inte gjorde "så ont".
"Är du säker på att du inte vill ha smärtstillande än?"
Nää, det är inte så farligt.. På en skala 1-10, kanske en 6-7:a. (Ska jag vara helt ärlig, så var jag LIVRÄDD för lustgasen, för jag trodde jag skulle bli BÄNGhög och börja berätta massa hemliga och pinsamma saker.)

Vi fick in en TV och satt o glodde på den. 2 1/2 men, tror jag bestämt.

kl 20 började det bli för jobbigt att koncentrera sig på samtal, så då var det dags att åka hem för käre mor. Här ifrån och fram till han föddes stod jag upp näst intill hela tiden, och gungade åt sidorna.
Värkarna hade hela tiden kommit med 3min mellanrum, och kl 21 kom dom varannan minut och började bli jobbiga, mest för de kom så tätt. Mitt i allt var det personalbyte, och det var DÅ världens bästa bm klev in genom dörren, Eva-Lena! Hon bara va HELT rätt!

kl 22 var jag öppen 5cm och det började bli skapligt jobbigt. Nu tyckte jag att det var dags för lite lustgas ändå.
Vi började lite smidigt på 100, jag tog 3 andetag och stängde ögonen. En helikopter landade precis bredvid mig på sängen och stängde aldrig av motorn, så jag hörde det roterande bladet under resten av förlossningen också.
"O fyy" sa jag till bm och stängde ögonen, "..jag kommer tillbaka snart.." (trodde att jag kunde försvinna en stund tills jag var som vanligt igen)
Hon skrattade åt mig, och vid nästa värk vägrade jag ta mer, för jag var livrädd att jag skulle bli bänghög och berätta hemligheter. Hon sänkte koncentrationen till 50, och jag fortsatte ta lustgasen. Den luktade så konstigt, precis som koskit, eller som Stellans andedräkt en morgon när han har druckigt. Det var liksom jätteäckligt, samtidigt som det luktade så bekant.
Smärtan vart inte alls lättare med lustgasen, som jag hade anat innan, men jag fortsatte ta den för det var skönt att fokusera. (sen anar jag väl att jag va lite hög också, men vägrar erkänna det) haha..

Jag gungade o gungade i kapp med värkarna med helikoptrar i öronen. CTG mätningen gick sådär eftersom jag rörde mig hela tiden, och jag pillade ilsket på fästena på magen för att få kontakt igen samtidigt som jag sög lustgas, och hade jättetäta värkar så man inte hann andas emellan kändes det som. Svor att jag minsann hade annat för mig än att hålla koll på att den fick kontakt.
kl 23
Till slut sa bm att vi sätter en CTG i skallen ist, och sagt och gjort. POFF, så gick det "efterlängtade" vattnet, som jag väntat på sedan kvällen innan kl 23 när allt började, haha.. Det är faktiskt så en förlossning ska börja, och jag var LIVRÄDD för att jag skulle få DYNGvärkar direkt efter att vattnet gått, för det hade jag läst om flera som fått.

Fortfarande så var det rätt så lugnt, och nu i efterhand hade jag verkligen önskat att vi hade det på film, för det var väldigt mycket mindre dramatiskt än vad jag trodde det skulle vara. Från och med nu hade vi helt nersläckt i rummet, och TV:n var avstängd (blir så ettrig när det blir för mkt ljud och ljusintryck när jag är stressad eller har ont).
Det enda jag brydde mig om var att det skulle läcka ut vatten på golvet, och att jag skulle slemma och bloda ner sen. Vilken stackare skulle få städa upp det sen???? Jag var helt impad av de stora blöjflaken som de la under rumpan, att de kunde ta så mycket vatten utan att läcka, och jag var tvungen att ställa mig flera gånger för att verkligen se att det inte var blött precis överallt. Förklarade för bm att det "faktiskt forsar ut, HELA TIDEN, det är blött ÖVERALLT!" Jaha, sa hon, men vet du det SKA forsa ut vatten när vattnet går. Haha, vilka bekymmer jag hade.
Vi tyckte att jag öppnade mig lite sakta så Eva-Lena satte akupunktur i fötterna och skruvade om. Hon satte också nålar på ryggen, huvudet osv. men jag kände inte att de hade någon verkan alls på smärta.
Däremot öppnade jag mig väldigt snabbt och efter det här gick timmarna fort fram till att han kom. Hon "tvingade" mig att ligga på sidan för att bebisens huvud skulle "tänja" ut hinnorna, och jag trodde ärligt att jag skulle dööö, vad ont det gjorde.. Jag ville ståååå upp, sagt och gjort, nu jävlar kändes det att det var på gång!
- Fia, om du vill ha epidural, så är det nog sista chansen att få det nu. Säg bara till nu om det trycker på.
Tankarna far i huvudet. Trycker på och trycker på, det trycker ju överallt, det gör ooooont.. Epidural, sista chansen? Då är det alltså LÅNGT kvar tills bebis ska komma, och smärtan kommer att bli värre. Jag var svintrött i både kroppen och i hjärnan av alla värkar och sömnbrist. Kanske lika bra att ta smärtlindring så det "blir lugnt" en stund..
- Ja vafan, vi tar epidural!
Eva-Lena ska just gå ut ur rummet för att hämta läkare för epidural, då krystvärkarna startar, och jag lägger på ett bröl som jag aldrig hört någon bröla förut. Minns att jag vart förvånad själv över att jag kunde låta så, och att jag i mitt inre skrattade åt mig själv och skämdes lite. Men SATAN att det här gjorde ONT!!!????
- Trycker det på nu Fia, eller vad är det som händer?
- JAAAAAAAAAAA, hjäääälp! (Jag står fortfarande upp och tror på det allvarligaste att ungens huvud hänger utanför, för FY FAN vad det trycker på, och FY FAN vad ont det gör!!)
- STELLAN, håll i miiiiiig! skriker jag i panik medan jag liksom slänger mig upp i sängen. Det liksom kändes som att hela kroppen skulle explodera/implodera samtidigt, och jag var tvungen att hålla i mig hårt.

En snabb undersökning visade att det var nog bara att köra. Lustgasen försvann från mina händer och därmed tystnade äntligen den där jävla helikoptern.
Men jag var helt säker på att någon hade räknat fel i det här med själva utdrivningen, vilket jag förklarade för de närvarande i rummet. Det KAN inte vara möjligt att jag ska kunna klämma ut den där? Ni får fan hämta sugklocka, det kommer ALDRIG funka! Jag kommer spricka från knä till knä, det GÅR inte!!?
- Nä, vi får fan dra ut den, sa jag å det bestämdaste. Det var verkligen fel, det skulle aldrig gå, det VISSTE jag ju.
Eva-Lena skrattade och sa, nej men Fia det här får du fixa själv, det kan vi ju inte hjälpa dig med.

Suck och stön, fy fan vad taskiga. MEN! Jag har ju med mig min MAN!!
Stellan (lycklig och lättad över att jag kommit på att han var där),, Stellan, hjälp mig, dra ut den!
Jag väntar på svar, eller att han ska fixa det här, men han säger ingenting, alternativt skrattar han också och säger att "nej men det går ju inte Fia."
Jag som hade varit så säker på att åtminstånde HAN, min MAN, skulle hjälpa mig?? Hoppet försvann, och jag insåg att jag faktiskt fick göra det här själv ändå...
Jag "snyftade" ynkligt och buttert,, -Men... Jag kommer aldrig mer kunna gå ju! (forfarande i tro om att det fanns ett alternativ). Det fanns det inte.

Krystvärkarna varade väl i ca 2timmar innan han "kom ut". Tycker personligen att "kom ut" är ett jävla fånigt uttryck, han KOM inte ut, jag slet som en jävla oxe för att han skulle komma ut, hahaha..
Över lag så vill jag säga att min upplevelse av förlossningen var faktiskt precis som jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt mig det värsta, jag har en hög smärttröskel, och var inte ett dugg rädd (förutom att jag skulle spricka då), så allt som allt så "var det inte så farligt" som alla säger som har glömt smärtan. Men jag har abolsut inte glömt smärtan, men jag kommer ihåg att jag kunde hantera den.

KL:
13: 2cm
16: 3cm
18: 4cm
21.30 byte personal
22: 5cm
23: vattnet tråd på skallen
02: 8cm



Förlossningsberättelse del 1

Det var en vanlig måndag, den 14 juni, och jag skulle till bm kl 13.00 för extra koll av blodtryck och urin. Jag lagade kycklingsallad hemma, och åkte hem till mamma innan och åt där, och skojade "Det är lika bra att jag hinner smaka av den här goda maten innan bm, för trycket har väl skjutit i höjden, så syr hon väl in mig idag"..

Hos bm var trycket uppe i 170/100, och bm blev lite nipprig (annars lugnet själv), och sa att hon skulle skicka mig till förlossningen och det var lika bra vi gick igenom allt nu innan, (alltså skrev en graviditetssammanfattning, och ett "förlossningsbrev"). Det skrevs inte så mycket, jag kände mig lugn och nöjd med det mesta.

Hon ringde förlossningen, och jag fick gå före alla i kön för att ta blodprover som behövdes inför förlossning. "Hur är det Fia, du känner dig inte upprörd eller ledsen nu va? Det är ingen fara, du kommer inte börja gråta va?" -frågade hon.. -"Haha, nej nej. Men du kan ju lägga ett gott ord för mig till kga-förlossningen, så jag slipper åka till örebro?".. Det fick jag hur som helst göra ändå..
Hem och vänta på mor, som fick köra in. Jag övertalade Stellan att stanna på jobbet, "jag kommer ju ändå hem sen".. Det fick jag hur som helst inte göra, utan blev inlagd på BB i Öbrebro, med en nästan lika långt gången gravid som jag. Vi låg där och tyckte synd om oss själva.
Det är en konstig känsla att vara inlagd, jag har inte varit det förut. Fattade inte riktigt vad jag skulle ligga där för, jag mådde ju bra, förutom att jag hade "febersyner", hade huvudvärk och var trött som aset. Jag var fången, och fick inte ens gå utanför avdelningens dörrar. Fick inte sitta i fikarummet och äta, utan fick sitta på rummet.
vila, vila, vila.. Blodtrycket mättes flera gånger om dagen, medicinering sattes in, men trycket låg ändå kvar på 150/100. Inget protein i urin, de beslutade att göra en urinsamling på mig.

I vanliga fall är det besöksförbud på BB, men inte när barnet ligger kvar i magen, RÄDDNING.. Stellan kom varje dag och mamma och pappa skjutsade och kom också in och hälsade på.

Urinsamlingen och vätskelistan kom upp i så LITE som 5liter urin (tre st smetfulla pottor) och 4,5liter vätska in på ett dygn. Jag va rätt pissnödig. Och törstig. Jag var sådär sjukt törstig att jag drog 0,5liter på 3 sek, och sen ville ha mer, och ännu mer. Personalen var chockade när de hämtade min urinsamling, och jag hörde dom i korridoren hur de sa i munnen på varandra "Va!? Från EN och SAMMA patient??!".. haha.. Kom dock aldrig fram till vad det var för fel, men man pratade om någon hormonrubbning som styrde elektrolytbalansen (salt/vatten), men vad vet jag.

Varje dag bara väntade jag på att få åka hem. Och jag trodde verkligen att jag var på väg hem. På onsdagen trodde jag att "på fredag har de kommit fram till rätt dos med medicineringen, så då får jag åka hem".
Onsdag natt började kl 23 med att det bara inte gick att ligga still i sängen. Ryggen värkte och jag var såååå kissnödig hela tiden. Trodde ryggvärken berodde på de otroligt bekväma sjukhussängarna, plus lite förvärkar. Jag tog en låång varm dusch, och en till. Jag vankade i korridoren, fram och tillbaka, fram till kl 3.30. Bm såg orolig ut och undrade om det kanske var dags, men jag lugnade henne och sa att det var bara såna där jobbiga förvärkar som man hört talas om. Jag ville inte ha alvdedon, nej tack, det går ju över snart. En kokhet rispåse höll mig lugn en stund, men sen upp igen och vanka. Jag förstår ärligt talat inte hur jag somnade den natten.

Dagen efter skrev jag ett skämtsamt meddelande till Stellan, och skrev att han kanske skulle packa en BBväska, bara så att det finns om jag skulle ringa någon natt och han skulle ta sig in till örebro i panik. Bra att ha en färdig, liksom. Inge mer med det, jag gick på lunch, men kunde inte äta pga dessa jävla förvärkar. Jag stod brevid matbordet och min orörda mattallrik, och gungade höfterna fram och tillbaks för att gunga bort det onda.

Nu kom en annan bm och tittade på mig och sa "Men hallå, ska du föda barn eller?" "Jaa, sa jag, om 5 veckor"..
"-Men du, ät upp maten så går vi och tar ett CTG, för sådär ser det inte ut när man har förvärkar.."
"-Kan inte äta mat, mår illa."
"-Nej men hallå, då springer du och lägger dig i din säng, så kör vi på en gång. Jag tar undan din tallrik!"
Stellan kom, och CTG:n sattes på. Jag hade svårt att ligga still i sängen och hade den nästan i 90 grader sittandes för att kunna sitta kvar. CTG visar regelbundna sammandragningar, men eftersom de inte kan avgöra hur starka dom är med ett vanligt CTG, så kollade hon också om jag var öppen någonting. DET VAR JAG!
Tappen var mjuk och jag var öppen 2cm, så bm ringde förlossningen på en gång. Detta var kl 13.00

5 veckor kvar?

Var hos bm idag för att kolla blodtryck och urin, eftersom blodtrycket har stigit lite. Det låg på 140/90 nu, alltså för högt i jämförelse med mina vanliga 110/65.. Detta ihop med mina svullna fötter (som för övrigt är MER svullna nu än på bilderna), min huvudvärk som jag haft, och att jag ser stjärnor, kraftig viktökning (3,5kg på 1,5dag nu senast) osv. pekar ju lite åt havandeskapsförgiftning.. Men som förut, så visar urin bra, inget protein, så det är ju bra.


Nämnde också för henne att jag haft "blödning" hela dagen igår och ont som fan i svanken i två dagar. (Så där ont så att man vill att någon ska gå på ryggen för att räta ut den).. Hon tyckte att jag skulle in till förlossningen o kolla.
Sagt o gjort, och jag fick komma in till karlskoga, tack o lov. Jätterar personal.
CTG kurva, som inte sa mig ett skit. Låg där inne och halvsov, jääättetrött..
Nytt blodtryck 150/100 efter att ha legat i sängen i närmare en timme. (!) De sa inget om urin, så antar att det var ok.

Gynundersökning visade att det definitivt var slemproppen som gått. VUL visade att tappen var 2,5cm (var 3,3cm för några veckor sen) Den var dock stängd och allt sånt där, så det var lugnt, bara att det var något förkortad då.
Bokade tid till spec.mödravården på torsdag för att kolla tappen igen. Eftersom slemproppen gick så "kan vad som helst hända" enl. läkaren, men han bad mig knipa åtminståne 2 veckor till, så jag fick föda riskfritt och i Karlskoga. -Ja tack, men hade det inte varit för det, så hade ungen gärna fått kommit ut nu. (Har inte hittills haft mycket att gnälla över i min graviditet, utan har mått rätt så bra, men nu har jag fått hemsk foglossning OCH ischias, och kan knappt gå. Det räcker nu, känns det som.)

Kanske tänkte de trycka i mig brikanyl, men jag ville inte. Vi avvaktar tills på torsdag, föreslog jag. Och i och med att Dr.Fia gjort sitt utlåtande, så höll läkaren med och tyckte jag kunde höra av mig om sammandragningarna inte slutate/blev värre osv. osv.
Ryggvärken i samband med sammandragningarna fortsatte under dagen, en jävla onödig pina bara. Men hux flux, efter en panodil, (som jag för övrigt tog pga. huvudvärk) så gick faktiskt det mesta av värken över, fantastiskt.

Så var det med det, minsann..

v.34






v.34

"Trots att magen är stor är det bra att försöka hålla i gång musklerna så gott det går. Promenader, simning och yoga för gravida brukar kännas bra." - IN MY ASS, HELLER, säger jag bara.
Är glad om jag kommer upp från soffan utan att dö på vägen. Toastolen känns som den sitter nere i golvet, så en vacker dag här, kommer den förmodligen att braka när jag slänger mig hejdlöst ner på den. (Går ju på toa ett ett par ggr per dygn, så oddsen är ju fina..)


Var hos bm idag, "Det blir nog en stor bebis" log hon. -VADÅ STOR? Jag vill ha en LITEN bebis!? ;D
"Jävla mummu, (min mummu, alltså) kommer att ha rätt", var det första jag tänkte, för det var det första hon sa när hon såg KUB-ultraljudsbilderna (från v.14), att det var en "stor pojke" där i.. hrm..
Min LILLA bebis har för övrigt legat med huvudet nedåt sedan typ v18, och har inte ens tenderat till att försöka röra sig eller vända sig åt något annat håll, utan ligger där snällt och någorlunda stilla. Inbillar mig att det kommer ut en dundersnäll och lugn bebis. -Ja tack!

Har haft huvudvärk i över en vecka nu, och jag som aldrig äter alvedon går nu på vad man skulle kunna kalla "paracetamol-kur", med en standard på två 1000mg alvedon per dag. Lovely. Men huvudvärken släpper ta-mig-fan inte ändå. Underligt.
Fick också nån svacka inne på MAXI idag när jag handlade, och gick omkring bland frysdiskarna och såg, helt plötsligt liksom ingenting, fast allting samtidigt. Prisskyltarna snurrade, folk pratade runt omkring mig. Läpparna var helt bortdomnade och benen lydde mig inte. Lyckades ta mig bort till godishyllorna för att leta efter Dextrosol, men icke. Tränger mig före i kön och frågar artigt kassörskan vart jag hittar "Däschtroschool". Stapplar bort och börjar knapra redan borta i hyllorna. Det var väl något typ blodsockerfall eller liknande, för det gick över när jag kommit ut ur affären, men det var fan läbbigt, har aldrig haft så förut.


Har fotograferat mina härliga fötter, dom är så vackra nu för tiden att jag tänkte att det MÅSTE ju dokumenteras. Det är ju groteskt. Känns som att man har limmat på vattenballonger på ovansidan fötterna, som dallrar när man går, och håller på att sprängas när man lägger tyngden på. Uppdatering med bilder på både tjocka magar o fötter kommer ikväll..

Det var väl det. Lite klagomusik från en höggravid i sommarvärmen.

v.32






   



Bm idag igen. Har en blodtrycksmanschett hemma som jag använt när fötterna svullnat upp osv. Har mätt typ varannan- tredje dag för att ha koll, och nevösa mamma kom också hit med en automatisk mätare som man sätter runt handleden. Såna är inte alls att lita på, utan kör med gamla hederliga metoden.. Hur som helst, så har mina egna mätningar visat ca 130-140/85-95, (den automatiska visar 140/100).. Det är ju ett högt tryck, men jag sa inte till bm att jag mätt själv hemma, utan sa bara att jag känner att trycket gått upp, för jag blir flåsig och trött av minsta lilla, och så ser jag stjärnor lite då och då. (så var det sist när trycket gick upp lite)
Men mätningen hos henne visade tydligen 132/75 eller vad det var(?) Det där 132 förstår jag ju då inte hur hon får till eftersom det är en manuell mätare, men hur som helst, undrar om hon kan mäta fel? Eller om jag mäter fel, eller om trycket ändras så drastiskt?
Hur som helst, så mår jag ju bra, och stickan visar ju inget, tyckte bara det var så konstigt att vi får så himla olika värden.. Hur som helst, allt var lugnt idag, måttet är på 32,5..
Vi började prata lite bedövning och sådär, får se vad jag kommer fram till :S Vill nog prova så långt det går utan, bara för att känna, men jag hinner nog ångra mig tills jag åker in med värkar, hahaha..

v.32

Har den senaste veckan varit otroligt svullen om fötterna.. Alltså, sådär riktigt sjukt, äckligt svullen.. Gick upp 3kg på 36 timmar, men sen har det stått still. Har fått hem blodtrycksmanchett eftersom jag ser stjärnor lite då och då också. Blodtrycket har gått upp, det som låg så bra sist hos bm (ca 120/65). Nu ligger det på ca 135/90-95..


Kl 4.00 inatt vaknade jag av att det rann när jag låg och sov. Fick panik, trodde jag pinka ner mig, och gick till toan (kan inte springa längre, haha), det bara rann efter benen. Gick o pinka, kändes som att jag aldrig blev riktigt klar.. Hur som, gick o la mig igen, yrvaken och funderade på vad som hade hänt.. En stoor pöl i sängen vittnade om att jag inte hade drömt iaf.


Gick upp vid 8.30, käkade frukost och satte mig vid datorn. Lakanet hade torkat och det syntes inte ett spår av vad som hade hänt på natten. Började läsa lite om vattenavgång, eftersom jag antar att jag INTE kissade ner mig. Vid 11.30 kom jag fram till att jag kunde ju ringa och fråga ialla fall. Fick åka in till Örebro, ta med mig packning för eventuell inläggning osv. SVÄLJ, vad läskigt..

Hur som, vi åker in, och eftersom det inte läcker längre, och inte gjort det alls mer på morgonen, så kan de inte säga om det var vattnet eller inte. Det enda de kan säga är att bebis mår bra, och att jag inte läcker för tillfället. Det enda beviset ligger intorkat i mitt lakan där hemma i tvätten..

Hade velat att de kollade mitt blodtryck o tog en sticka också, men jag sa aldrig något, jag ska ju ändå till bm på tisadag, och har inga andra indikationer på havandeskapsförgiftning eller så, så det kan vänta. Men jag sa aldrig till läkaren att jag hade högt blodtryck nu igen.. Känner mig på omständig (?)
Hur som, ringer in om blodtrycket om jag får andra besvär, annars tänker jag fanimej stanna hemma tills på tisdag..

Här kommer förresten en bild på underverket i min mage. (Nu du jävlar Camilla är det väl 5:e ultraljudet eller så va??haha) Inte klokt vilken bra bild, och inte klokt att det faktiskt ligger en bebis där i som ser ut sådär... (Undrar dock vart den enorma potatisnäsan kommer ifrån??)


v.30

   



 


v.27

Var hos barnmorskan igår för att kolla mitt blodtryck som har ökat så mycket, men igår var det bra igen, låg på 110/70, (ligger normalt på 110/60) så det var ju jättebra.. Låg för några veckor sen på ca 130/80..

Hjärtljuden låg på ca 140.. (En del vill se det som ett "bevis" på att det är en flicka, haha..)

SFmått på 27,5


Det var väl det, ungefär... :)

v.27

Idag ska Linda.O ta gravidbilder på mig, får se hur det blir.. Är eventuellt lite sugen på nakenbilder i sepia/svartvit, men vi får se hur långt självförtroendet är med mig, haha..



Här kommer bilder från i mitten av v.26


                



Ska ta lite bilder på huset och så och lägga ut för er som inte har sett! Trivs såå bra här nu när det blir varmare ute och man bara kan öppna till altanen och sätta sig där ute.. Så himla skönt...


v.26 (25+2)

Så här kan det se ut när man har Sveriges största mage i v.26

 

  


Här kommer äntligen ultraljudsbilderna från v.19

   

Favoritbilden är den första, där man verkligen ser ansiktet.. Galet!




Babysitter och BRIO bilstol

   

 

 


v.26 (25+0)

Har haft ganska mycket sammandragningar från och till, frågat barnmorskan om vad som är normalt, och så länge det inte är vattenavgång, blod, gör ont och går över när man vilar så är det lugnt. Mina har aldrig gått över när jag vilar, men jag har inte haft ont eller så, så det var ingen fara..


Den 8:e, alltså för två dagar sen jobbade jag och sammandragningarna kom allt tätare och började kännas av mer. Vill verkligen inte påstå att jag gjorde något på jobbet som satte igång det här, dom som vet vart jag jobbar vet att det inte är speciellt ansträngande. Den kraftigaste fysiska aktiviteten var dammsugning, liksom..
Jag är inte så orolig av mig, men när det hade hållit på i 5 timmar med 3-4minuters mellanrum, utan uppehåll, så ringde jag in för att fråga, och blev kopplad till Örebro direkt.
Där så tyckte dom att jag skulle komma in och kolla för säkerhetens skull. Jag var inte lika pigg på idén och förklarade att Jag hade tänkt mig att de skulle säga "Näääe då, det är ingen fara, det är HELT normalt", så att jag kunde åka hem ist för att köra in till Öret o sitta där o glo som en fåne. Barnmorskan i telefonen skrattade, och vi kom fram till att det var bäst att kolla ändå, så vi åkte in, 21.30 på kvällen (alltså sovtime för fia och stellan i vanliga fall)..


Väl inne frågades det en massa frågor om dessa sammandragningar, och barnmorskan frågade hur länge se höll i sig och hur regelbundet de kom. (I telefonen lät det som att jag SKULLE komma in för att de var så regelbundna och inte ville ge sig) Nu kom de ännu tätare, men de höll bara i sig i 10sek. När jag förklarar det så får jag en sån där menande blick, och hon sa nickandes att "jaaa, men då är det ju såklart inga RIKTIGA sammandragningar, eftersom de bara är 10 sek långa, eller hur?....."
Jaa, näe, det kanske det inte är, vad vet jag, jag har aldrig haft sammandragningar förut(??)

På CTG:n såg jag också att när jag hade mina låtsas-sammandragningar, så hände det inte så mycket med siffrorna, och jag nämnde det för barnmorskan. Då tittar hon bak på mig från datorn, och tittar med en ännu mer menande blick och säger något i stil med "jaa, där ser du"...
Tror ni att jag tycker att det är KUL att åka in till Örebro "mitt i natten" för att få ett "jaa, där ser du vad du oroar dig i onödan, din jävla förstföderska som inte vet någonting om förlossningsarbetet"...
Nää, blä...

Inget protein i urin, och blodtrycket hade stigit lite till, 130/80..

Läkaren, hur som, var mycket trevligare och bemötande. Kollade livmodertappen med vag. ultraljud och allt verkade bra. Fick också ett vanligt ultraljud lite fort, och jag chockades över hur stooor bebisen var där inne. Såg knappt var det var, såg bara stooora revben och en halv skalle.. Baota-bebis?
Vi/jag ville inte heller denna gång se några snoppar, förklarade jag snabbt, och han liksom svischade förbi det området flera gånger.

Nåja, allt var lugnt, och om det fortsatte och blev värre, så skulle jag komma in igen.. Troligt, säger jag bara, haha.. Nu har jag fått höra att allt är lugnt, så så länge inte vattnet går eller liknande, så stannar jag hemma, haha..

v. 25 (24+4)

BM idag och mätte magen för första gången. Drömde här om natten att måttet var 30 eller 34cm, men tur som var, var det bara 25, hehe.. Måtten brukar följa veckan sa Anna..
Hjärtljud: 148
BTryck: 130/75

Ska tillbaka om två veckor igen för att ha koll på stigande blodtryck. Det är ju inte direkt högt nu, men det är högre än vanligt (110/60, iof i tränat tillstånd, hehe..), hur som helst, det ökar vid varje kontroll.. Det "ska" det ju göra, men eftersom jag sett stjärnor och lite sånt ville hon ha koll. Det är skönt att dom är nogranna..

Ska förmodligen få sjukskrivning för händerna. Normalt folk jobbar inte när de har såhär tydligen. (?)

Har handlat ny/begagnad vagn, BRIO bilstol och en babysitter på annons, men det känns bara som att de står här som förvaring, hehe.. Barnrummet är fortfarande en väl fungerande skrotboa, och är verkligen HELT full av skit.. SKA fixa det nån dag.. hehe

Karpaltunnel syndrom

Hade tid hos läkaren idag, skulle kolla händerna, och vad vi kan göra åt det. De flesta har domningar i händerna, oftast under senare delen av graviditeten. Domningarna kan komma och gå, och kan lindras med högläge, handledsskenor osv,

Min hand domnade för exakt 2 månader sedan, alltså jäättetidigt i graviditeten, och har varit bortdomnad konstant sean dess.. Har haft jätteont i högerhand och sen har den "försvunnit" mer och mer. Nu är det båda händerna, och finmotoriken är borta, och jag måste titta vad jag gör för att det ska bli rätt. Kan ju tänka sig hur det ser ut när jag t.ex ska äta chilinötter (vilket jag iof gör ca 2 ggr per år) när jag inte vet om jag har dom i handen eller inte, haha.. Hur som, ganska besvärligt, men har HELT uteslutit operation eftersom det går över efter förlossning för många.
Men nu sade min läkare annat, skickade remiss till oroped, och sa till mig att förbereda mig på operation ändå, i båda händerna (!!!)

Operationen går till så att de snittar upp en HarryPotter-blixt precis där handleden börjar. Sen lossar dom lite på ledbandet, för att ge den svullna Karpaltunneln större utrymme.. BAAAAH!!